Blogg

”Du får skylla dig själv att du är tjock”

”Det är individens fel att han eller hon är tjock. Det är ju bara att sluta äta”.

pile-of-junk-foods-33zg6yxv7h7afpydvm4dmy

Hur många gånger har du inte hört detta? Eller kanske till och med tänkt så? Jag har haft sådana tankar. Undrat hur man kan släppa alla spärrar och bara äta och äta trots att man inte längre orkar gå en trappa upp för att man väger så mycket. Eller varför man gång på gång väljer att äta kebab istället för kycklingfilé. Varför man tar bilen till affären – som ligger 500 meter bort. ”För det är ju bara att…” Eller?

Om det nu varit så enkelt att vara normalviktig, att inte bli fet, varför ökar då övervikten i västvärlden? Varför är fetma vår nästa stora folkhälsosjukdom? En sjukdom (väljer jag att kalla det så här) som inte kommer från en parasit, ett virus eller bakterie. Utan av att vi äter. Vad är det som gör att vi inte bara slutar att äta?

Det är väl egentligen tio miljoners kronors frågan. Hade vi haft svaret hade vi haft botemedlet och trenden med övervikt hade vänt. Jag tänkte ta upp mina tankar som delvis är baserade på studier och forskning men ingen som jag tänker skriva om. Utan se detta mestadels som mina personliga åsikter.

För det första, vad är det vi gärna överäter? Inte är det kyckling med potatis (om den inte är friterad förstås… ) utan framförallt fet mat. Gärna med mycket salt. Eller sött. De båda kombinerat är jackpott för våra hjärnor som skriker på oss från första tuggan ”ÄT för guds skull ÄT! Vi behöver reserverna, vi behöver lagra på fettdepåerna inför kommande fasta!”. Och vi äter, kanske till och med frossar, för det känns ju så bra. Det är så gött att bara känna hur tillfredsställd hela kroppen blir av all denna njutningen som inmundigas så enkelt. Vi behövde varken springa flera mil i skogen för att jaga, vi behövde inte vänta i flera månader på att grödorna skulle växa till vete så vi kunde göra bröd. Vi behövde bara gå till affären, betala och ta med oss all denna energirika maten hem. Det tog kanske på sin höjd en halvtimme. Vi kanske till och med tog bilen dit. Behövde bara gå 200 meter allt som allt. Det är bara så gött! Eller?

Du har kanske hört talas om att våra hjärnor fortfarande är lika primitiva som för tusentals år som på stenåldern? Det är helt sant. Våra kroppar är de samma. Bara för att vi har en väldigt bekväm livsstil så betyder inte det att vi skiljer oss så mycket från våra förfäder som man kanske kan inbilla sig. Våra känslor är de samma, våra sinnen är de samma och vårt belöningscentra är det samma. Tänk dig en värld utan affärer, kommunikationsmedel eller elektricitet. Hur skulle du få mat på bordet då? Förmodligen genom att jaga, odla och fiska. Men den maten hade inte kommit i överflöd och även om den gjort det så är risken inte så stor att du kunnat äta dig proppmätt på den varje dag, året om. Så därför säger hjärnan till dig, förlåt skriker på dig att äta, för nu har du chansen. Hjärnan vill att du ska lagra på dig fett, så att du har reserver att ta av till de mer näringsfattiga vintrarna eller torkan beroende på var i världen du befinner dig.

Så när vi idag aktivt måste tacka nej till mat för att inte äta för mycket så går vi emot allt det våra kroppar vill. Dessutom lägger storföretag som McDonald’s mfl enorma summor pengar på reklam  (över 8 miljarder per år!) bara för att få oss att äta mer. Och den som påstår att den inte påverkas av reklam har inte den blekaste aningen om hur hjärnan fungerar. Du kanske inte faller för all reklam men visst påverkas du, annars hade de här pengarna kastats rakt i sjön. Det är dessutom så att vi människor är olika trots våra fysiologiska och anatomiska likheter. Vissa av oss har svårare att motstå den kaloririkare maten. Om man är en person som tillhör den kategorin så säger man nej till sig själv varje gång man exponeras för den här typen av reklam. Och det är många gånger per dag!

Låt mig statuera ett exempel: Tänk dig att du vaknar, sätter igång TV:n och det kommer en reklam där de visar smörgåsar med nutella på till frukost. På väg till jobbet kör du förbi valfritt hamburgerställe eller går förbi en Pressbyrå som doftar nybakade kanelbullar. Väl på jobb går du förbi varuautomaten som i bästa fall innehåller tugummi men mestadels består av godis och snacks i olika färger och smaksättningar. Kanske står det en godisskål framme på bordet i fikarummet. På vägen hem tar du vägen in om den största fällan av dem alla – mataffären. Där har de banat vägen till dig så fint att du kommer till godissortimentet allra sist. Så trots att du tar genvägar genom affären för att slippa gå förbi en massa varor du ändå inte har tänkt att köpa så står lockvarorna där du inte kan undvika dem. Men du kanske klarar dig den dagen. Du kanske undviker att gå i någon av alla utsatta fällorna längs med vägen. Men du har medvetet eller omedvetet sagt nej kanske hundra gånger den dagen och dagen efter. Till slut skriker kroppen på dig: ”KOM IGEN NU, ÄT FÖR SJUTTON”. Om du klarar av att säga nej även då så innebär det antingen att du har satt upp väl fungerande strategier eller att du inte är den typen vars hjärna skriker lika högt åt dig som åt en annan. Vem som hade klarat sig bäst på stenåldern kan man ju gissa, men i dagens värld så behöver inte djungelns lag råda. Mat är inte längre en bristvara, vilket är på gott och ont.

Nu låter det som att jag försvarar alla som är överviktiga och feta. Så är det inte riktigt. För visst har man ett eget ansvar. Det jag vill är att skapa förståelse för att alla inte är lika. Det är inte så enkelt som svart eller vitt. Bara för att någonting är så för dig eller fungerar för dig så betyder inte det att det är så för en annan. Enkla lösningar är väl bra på enkla problem. Bara för att övervikt är ett enkelt problem att lösa i teorin så har det visat sig att det knappast är så i praktiken. Vi tar död på oss själva genom att äta för mycket. Samtidigt är människan det djur som har högst överlevnadsinstinkt. Jag tycker inte att den ekvationen stämmer. Gör du?

Ge jordnötter till spädbarn?

Man kan väl inte ge jordnötter till spädbarn? Nej, inte hela förstås men mixade till smör går alldeles utmärkt. Jag har dock märkt att det lever kvar en myt från förr om att man inte ska ge nötter till bebisar – när mycket pekar på att det är precis tvärtom. Råden var länge bland annat att föräldrarna ska undvika att ge bebisen nötter, undvika damm hemma och pälsdjur vilket man idag vet är helt fel. Ta exempelvis hur man bäst undviker att bli allergisk mot pälsdjur. Helst så är det inte bara barnet som ska vistas och växa upp på en bondgård, utan ännu hellre den gravida kvinnan! Vårt immunförsvar aktiveras nämligen först när man utsätts för ett ämne och ofta i höga doser. Så ju tidigare desto bättre.

Varför jag tar upp just jordnötter är för att det är en ganska krånglig allergi som mycket pekar på är enkel att undvika. Enligt en studie som publicerats i The New England Journal of Medicin och som även nämnts i en artikel i Läkartidningen gav man 640 spädbarn mellan 4-11 månader jordnötskex 3 ggr i veckan upp till 5 års ålder. Barnen hade äggallergi och/eller eksem vilket innebär att de har en ökad risk för att få jordnötsallergi samt hade några barn redan även ett litet utslag mot jordnötter men som ännu inte utvecklats till fullskalig allergi. Av dessa hade 13,7 procent av barnen som undvikit jordnötter utvecklat allergi men endast 1,9 procent av de som ätit jordnötter hade gjort samma sak. Det finns flera studier som har kommit fram till samma sak och Livsmedelsverket har ändrat sina rekommendationer något men jag tycker nog att de ännu är lite väl försiktiga. I USA har Allergiförbundet ändrat sina riktlinjer och råden är idag att ge jordnötter redan från 4-6:e månaden. Förhoppningsvis följer även Livsmedelsverket efter snart och blir tydligare i sina rekommendationer snart.

kung-markatta-jordnötssmör-utan-salt-eko-360-gram-0

Detta jordnötssmöret ger jag till min dotter, ekologiskt utan varken socker eller salt.

Källor:

Livsmedelsverkets hemsida

Tyngre Träningssnack (podcast)

 

Mättat fett förbättrade värden i ny studie

07well_physed-tmagarticle

 

En ny studie som gjorts av Universitetet i Bergen och som Helsingborgs Dagblad idag skriver om har man ställt frågan om mättat fett är farligt? Man har gett 38 män med minst 29 i BMI (grav övervikt) en diet beståendes antingen av mycket kolhydrater eller en stor andel mättat fett. Det visade sig att gruppen som åt mycket mättat fett i form av smör, kallpressade oljor och grädde förbättrade sin värden signifikant. Vissa kunde till och med öka sitt energiintag och äta mer kalorier än de tidigare har gjort och ändå gå ner i fett runt buken. Det man har kommit fram till är därför att mättat fett är inte farligt för de flesta av oss.

Det jag tycker att man ska tänka på här är först och främst; vad ändrades i de överviktiga männens kost jämfört med innan? Det får man inte svar på men troligt är att försökspersonerna åt en del tomma kalorier tidigare i form av socker och processat mättat fett. Det antagandet baserar jag på att det är så det ser ut för de flesta som är överviktiga idag, de blir inte överviktiga för att de äter en strikt diet som utesluter socker och skräpmat. Maten i studien hade därav bättre näringsvärde som förmodligen har förbättrat deltagarnas ämnesomsättning och därför har vissa kunnat öka sitt energiintag samtidigt som de har tappat i fettmassa.

Det var 38 kraftigt överviktiga män som studien gjordes på. Det är en väldigt liten grupp människor som ska representera flera miljoner människor.

Det mättade fettet man talar om i studien är begränsat till så lite processat fett som möjligt. Så pommes frites, margarin och liknande livsmedel har förmodligen inte ingått i deltagarnas kost.

De som utfört studien sammanfattar själva med att fler studier bör göras för att synliggöra vilka som inte bör äta ett högt intag av mättat fett men de menar även på att den stora rädslan för mättat fett idag är överdriven. Som sagt, jag tycker att det är förhastade slutsatser att dra från så få personer.

Jag tycker inte att man utifrån den här studien med säkerhet kan säga gäller för befolkningen i stort men är man kraftigt överviktig och den här typen av mat tilltalar en så kan man prova denna typen av kost. Men jag vill belysa att det egentligen handlar om att bara genom att utesluta socker och minska den processade maten radikalt så kommer du att minska i vikt, särskilt om du är överviktig och då även förbättra dina värden – oavsett om du äter en hög andel fett.

Studien finns att läsa här.

 

Tankar från en nybliven mamma

…till andra nyblivna mammor.

  • Du upptäcker ganska snabbt att du numera bara har en arm, den andra tillhör bebisen. Därför kommer du att bli expert på multitasking, dvs göra flera saker samtidigt. Andra armen och även dina fötter kommer att knäcka extra under en tid framöver.
  • Ammar du så kommer du nu att få stifta bekantskap med en ny sorts bindor; bröstbindor. Väldigt spännande. Not.
  • Du kan aldrig få för mycket kläder, varken till dig eller din bebis. Alternativt investera i en tvättmaskin. Alla möjliga sorters kroppsvätskor (mest från bebis) hotar nämligen dagligen att solka ner dem. Se bland annat punkten ovan…
  • Om du tidigare tyckte att lunchrasten på jobb var för kort så inser du nu att den var rena lyxen. Numera har du inga fasta tider att äta på utan bebisen bestämmer när du får äta – oftast är det inte när du väl har satt dig ner med tallriken framför dig.
  • Har du väl lyckats börja äta så se till att få i dig maten fortare än kvickt för bebisen kommer att kräva din uppmärksamhet inom de närmaste minuterna.
  • Men oftast är detta inget problem för du kommer ändå inte hinna äta så ofta framöver så när du väl får äta så går det undan. Min teori är att vinnarna i ätartävlingar har småbarn hemma, förmodligen flera.
  • Du bör ha lättare för att få jobb i framtiden för ledordet för en förälder är EFFEKTIVITET. Utan planering av en plan A, plan B och kanske till och med en plan C kommer du förmodligen inte iväg och handlar den dagen.
  • Skönhetssömn står högst upp på önskelistan. Alltså högre än typ fred på jorden.
  • Du lär upptäcka att barnvagnspromenader inte är till för att Du ska komma i form efter förlossningen. De är ytterst nödvändiga för att få bebisen att somna och trots att du behöver minst lika mycket sömn så får du snällt ut och promenera istället. Lattemammor och mugghållare på vagnen kanske låter löjligt men ingen rök utan eld. Vad innehåller en latte? Jo komprimerat koffein, även kallat espresso.
  • Ha inte dåligt samvete om inte kilona fortsätter trilla av dig efter första veckan. Kroppen kräver snabb energi och visst är frukt en källa men det är tyvärr oftast inte vad kroppen suktar efter. Choklad lockar mer. Alltid.

Och samtidigt är det alldeles, alldeles underbart. <3

img_5430-1

”Vadå, jag?”

Steg för steg till att fortsätta träna

Hur man kommer igång med träningen är enkelt. Det vet varenda människa som vill träna men inte gör det. För det jobbiga är att fortsätta med träningen efter de inledande veckorna, så jag har skrivit ihop steg för steg hur du gör för att hålla motivationen igång:

  1. Roliga saker gör man och tråkiga saker gör man inte (om man inte måste). Är inte löpning någonting för dig? Gör något annat! Tycker du att det är roligt att dansa men inte hittar tiden till tre pass i veckan så gör plats för ett pass i veckan åtminstone. Träna resten hemma eller gör två lite tråkigare träningar som kompletterar det roliga passet.
    Har du nu hittat den där fantastiska träningsformen som gör att du formligen studsar till passen så grattis, då behöver du inte bry dig om resten av listan. Men för er andra så fortsätter vi här:
  2. Planera in träningspassen varje vecka och nita fast de i almanackan med bultar. För de tiderna ändrar du bara om det är kris – annars är det träningsdags som gäller här. Och lägg nu inte passet på en tid när du allra minst vill röra på dig som kl 05.00 när du hade kunnat bli utnämnd till ”morgontröttast i världen” av en enad kår. Det blir aldrig helt perfekt men man kan ju anpassa det så gott man kan efter sina förutsättningar.
  3. Gör någon annan beroende av dig. Skaffa en träningspartner eller gå med i ett lag. Det är svårt att spela tennis om man bara är en person eller fotboll utan en av backarna.
  4. Nikes slogan håller än; Just do it! Klart att det finns roligare saker att göra ibland och det ska vara okej att göra dem också, så länge du gör dem ibland. Men blir ibland varje vecka så får du pränta in Just do it och snöra på dig träningsskorna. Här kämpar du faktiskt mot din kropp, för den gillar vilan väldigt mycket. Kroppen gillar välfyllda fettdepåer också, så att den kan spara energin till när den verkligen behövs. Därför är tröskeln som allra högst när du ska komma igång, efter ca 10 min fattar kroppen att det är ju det här den älskar så då är det bara att fortsätta.
  5. Piggare, starkare, uthålligare, smalare, ökad bentäthet, mindre risk för flera livsavgörande sjukdomar, förbättrat- självförtroende och balanssinne, bättre- immunförsvar samt sömnkvalitet för att nämna några exempel vad träningen gör med dig och din kropp. Och detta är bevisat, det är det här som sker när du tränar regelbundet. Bara varje ord här tycker jag är en anledning i sig att träna.IMG_0331
    Och om detta inte fungerar så återstår det bara att skaffa en personlig tränare. För det är ganska svårt att ställa in träningspass om de kostar upp mot en tusenlapp för att man föredrar att ligga under en filt i soffan.

Lycka till och kör hårt i höst!

Min förlossningsberättelse

Idag är det en månad sedan jag upplevde den värsta dagen i mitt liv. Värsta men ändå den mest fantastiska. För exakt en månad sedan kom min dotter med 11 dagars fördröjning till världen. Under slutet av graviditeten läste jag många förlossningsberättelser som en mental förberedelse och även om man aldrig kan förutse vad som kommer att hända så hjälpte det en bit på vägen. Mest för att jag skulle förstå att det faktiskt var ett barn i min mage och att hen snart skulle ut. Så nu vill jag dela med mig av min förlossning till andra som kanske står i samma situation, eller bara till de som är nyfikna.

Onsdag 3 aug

Kl 11: Förvärkarna börjar igen för femte dagen på rad. Livmodern drar ihop sig till en cementhård boll och slappnar av. Drar ihop sig och slappnar av. Detta pågår mer intensivt än det gjort de senaste dagarna.

Kl 23: Värkarna börjar kännas som lätt, lätt mensvärk i nedre delen av magen. Jag hoppas på att nu är det dags, men vågar ändå inte riktigt tro på det ännu. Tänker att det är en konstig känsla att längta efter smärta. Väskan packas och jag lägger mig för att försöka sova.

Torsdag 4 aug

Kl 00.37: Detta är definitivt förlossningsvärkar. Jag säger till Emil att nu är det nog dags att åka in för jag har tre värkar på ca 10 min som min barnmorska sagt att det ska vara så jag ringer in till BB. Kvinnan tycker att jag fortfarande är rätt lättsam på tonen och säger att jag ska vänta några timmar till. Jag graderar värkarna till 7 av 10.

Kl 03.41: Nu börjar det göra väldigt ont men värkarna är lika täta som tidigare. Vissa kommer efter 2 minuter och andra efter 4. Jag ringer igen. Kvinnan säger att jag kan komma in så får de kika på mig. Graderar nu värkarna till 7-8 av 10. Tonen är inte lika lättsam längre.

Kl. 04.30: Vi kommer in till BB och blir visade till ett rum där jag får lägga mig på britsen. Undersköterskan sätter igång en maskin som kontrollerar bebisens hjärtslag och vi får ligga där inne i nästan en timme. Jag säger till Emil att om värkarna bara håller på i en minut så är det inte så farligt det här. Han skrattar och svarar att han ska påminna mig senare om att ”det bara är en minut och det är inte så farligt”. Det gör han inte tack och lov, för när barnmorskan kommer in tycker jag inte att det är lika roligt längre. Värkarna gör nu riktigt ont och jag som inte velat ta något annat än lustgas under förlossningen tidigare frågar om jag kan få något smärtlindrande. Det gör mer ont än jag hade kunnat föreställa mig. Men barnmorskan vill först undersöka mig innan hon ger mig något och det visar sig att jag bara är öppen 1,5 cm, vilket inte bara betyder att vi måste åka hem igen utan också att den enda smärtlindringen hon kan ge mig är en så kallad ”nattdos” som ska hjälpa mig att sova vilket är 2 Panodil, 1 lugnande tablett och 1 smärtlindrande (vad minns jag inte). När jag frågar när vet jag om det är dags att åka in igen får jag till svar att ”det känner du”. Smärtan är nu 7-8 av 10.

Kl 06.30: När jag kommer hem och lägger mig i sängen finns det inte en chans i världen att jag kan sova. Eller, visst sover jag – 1 minut åt gången och sedan väcks jag igen av en värk. Jag säger till Emil att försöka somna så att åtminstone en av oss är pigg under förlossningen. Själv tappar jag upp ett bad så varmt att det svider i huden men det hjälper ändå lite mot smärtan. När värkarna nu kommer är det helt omöjligt för mig att hålla tillbaka mina skrik. Vrålen som kommer ur min mun låter så smärtsamma att jag knappt förstår att de kommer från mig. Jag försöker att andas djupt genom dem som barnmorskan sade till mig att göra och det hjälper faktiskt och jag tar mig igenom dem, en efter en.

Kl 08.30: Ringer förlossningen igen då värkarna är olidliga och får till svar att vänta lite till. Graderar dem nu till 9-10 av 10.

Kl 10: Efter 2,5 timme i badet lägger jag mig i sängen igen. Emil väcks av skriken och peppar mig att andas genom dem. Emellanåt vill jag säga till honom att hålla mun men märker att hans stöd faktiskt hjälper då jag annars inte orkar andas genom hela värken. Jag ber honom köpa Alvedon som jag får lov att ta 6 timmar efter nattdosen.

Kl 12: Ringer in till förlossningen igen. Säger att nu är det överjävligt för att tala klarspråk och det känns som att jag håller på att föda i sängen. Alvedonen hjälper inte alls och smärtan är likadan som under morgonen men nu trycker kroppen samtidigt neråt som om den krystar åt mig. Jag är rädd att jag ska föda i sängen.

Kl 13.05: Vi kommer in till förlossningen. En sköterska tar emot oss och det första jag gör är att ställa mig mot väggen och ta emot en värk. Att prata är inte ens möjligt just nu, jag är så himla tacksam att jag har Emil med mig och inte måste göra detta ensam. Vi blir visade in till ett nytt rum och jag lägger mig på britsen. Emil får gå iväg och parkera rätt bilen. Sköterskan kommer in och jag känner att en ny värk är på gång. Jag hinner fråga om smärtlindring innan värken går in i full styrka och hinner uppfatta meningen som hjälper mig under resten av eftermiddagen: ”Det GÖR ont att föda barn”. Hon säger inte det elakt utan som ett konstaterande och det är som att någon har slagit mig hårt i huvudet. Jag har bara tänkt att det har gjort fruktansvärt ont och varit rädd för smärtan men jag kommer inte undan, det GÖR ju faktiskt ont att föda barn.

Samma procedur som under morgonen görs för att kontrollera hjärtslagen och jag får veta att en barnmorska snart ska komma och titta till mig. Paniken är nära när jag tänker att de kanske kommer att skicka hem mig igen. Efter nästan en timme gör det så ont att jag känner att jag inte orkar mer så jag trycker på Hjälp-knappen. Tänker att nu får de faktiskt ge mig någon smärtlindring – vad spelar ingen roll, bara jag får något. Vid detta laget känner jag också att jag inte längre är rädd för kejsarsnitt, jag välkomnar nästan tanken. Vad som helst som kan ge mig ett avslut på smärtan.

Kl 14.10: Barnmorskan kommer äntligen in och ska kontrollera hur öppen jag är. Hon spärrar upp ögonen och säger ”10 cm. Bra jobbat”. Antagligen har de inte trott att det skulle gå så fort för mig eftersom jag är förstföderska. Emil ställer frågan som även snurrar i mitt huvud: ”Då behöver vi inte åka hem igen?”. Och nej, det behöver vi verkligen inte. Paniken släpper. En undersköterska kommer in till oss och jag ber ännu en gång om smärtlindring men nu är det försent. Epiduralen hjälper bara mot smärtan i värkarna när man öppnar sig, inte mot trycket som jag känner allt mer. Hon ber mig ställa mig upp för att tyngdlagen ska hjälpa till att få igång processen och nästan genast går vattnet. Det känns som om jag har en vattenballong i mig som jag krystar sönder och varm vätska strömmar nerför mina ben och ut över golvet. Sköterskan konstaterar att vattnet är grönt vilket betyder att bebisen har bajsat och det kan tyda på att den är stressad. Jag vet att detta är inte är ett bra tecken och känner för första gången hur tårarna börjar komma.

Kl 14.45: Jag får lustgas och sedan är det skiftbyte och även om alla barnmorskor och undersköterskor jag har träffat under dagen har varit sympatiska och vänliga tycker jag mycket om barnmorskan och undersköterskan som kommer in nu. De är lugna och professionella och trots att jag är i en högst utsatt position så känner jag mig väldigt trygg. Jag blir ombedd att vända mig om på knä och stå lutad mot sängens ryggstöd för att få ytterligare hjälp av tyngdlagen. Även om smärtan är som värst när jag står upp så biter jag ihop för att få detta överstökat. Emil står nu hela tiden vid min sida och peppar mig. Lustgasen gör mig inte helt vimsig som jag trott men den lyckas lugna mig något. Det börjar närma sig, trycket är betydligt större nu och jag lägger mig tillrätta med allas hjälp. Bara att röra mig nu är fruktansvärt jobbigt. Barnmorskan säger till mig att krysta och inte krysta vart om vartannat. Jag kan känna att huvudet är på gång ut, vilket både gör fruktansvärt ont och känns oerhört obehagligt.

Kl 15.51: Vår bebis läggs på mitt bröst. Emils ögon är tårade och själv är jag bara så glad att det är över. Vi ligger där och bara tittar på vår bebis i flera minuter innan jag frågar vad det är för kön. ”Vet inte, vi får ta och titta efter” säger barnmorskan. Våra föraningar om att det skulle vara en flicka har stämt, vår Lovisa är nu född.

Nu återstår bara att få ut moderkakan och reparera mig igen. En procedur som allt som allt tar någon timme men sedan är det över. Vi får in ett fat med smörgåsar, alkoholfritt bubbel, kaffe/varm choklad och en svensk flagga. Efter flera timmar utan mat är det fantastiskt gott.

Att föreställa sig hur det är att ge liv är som att försöka föreställa sig döden. Det är för stort för att förstå. Man kan föreställa sig känslorna men man vet inte hur otroligt det är förrän man väl är där. Även om det var den mest smärtsamma dagen i mitt liv så skulle jag aldrig vilja vara utan den. Den gav mig det mest fantastiska i världen.

Lovisa

 

Starkast i gymmet

Med bara 10 dagar kvar till BF river jag av ett lite för tufft pass enligt schema med helt nya övningar, kort vila mellan seten och till och med ett par triset. Att vara gravid är för mig definitivt inget hinder för att träna. Inte ens för att träna hårdare pass. Saken är bara att kroppen i det här skedet inte behöver tuffare pass. Åtminstone inte enligt vad forskningen säger idag. Så trots att det inte ens är 2 veckor kvar till en fullgången graviditet förstår min enorfintörstande hjärna inte detta och vill pressa kroppen hårdare än jag på länge tillåtit den att göra och kör därför på enligt autopilot. För kroppen vill och kroppen orkar. Det är hjärnan som är det största hindret de tunga dagarna. Det är den som hela tiden viskar att jag borde borra ner rumpan lite djupare i soffan och inte göra något så befängt som att aktivera den och övriga kroppen. Men visst känns kroppen tung och trött många gånger. Det är då man ska lyssna på den, inte pressa och tvinga utan ta en lugnare promenad, aktivera den med lättare rörlighetsövningar, bäckenbottenträning och liknande. Men det finns för många av oss även de dagarna när kroppen har nästan lika mycket energi som om man inte är gravid och då kan man prova att pressa den lite mer.

Jag vill nu bara förtydliga att det inte är så att jag tar några dumma risker och gör övningar som jag kan skada mig i eller kommer upp särskilt högt i puls. Och det är heller inte något sådant jag rekommenderar. Mitt mål med träningen nu i slutet av graviditeten är nämligen inte att bli trött av ett träningspass, utan bara att underhålla det jag har så gott det går. Våga komma upp i puls och att ta i men spara de sista riktigt tuffa repetitionerna tills efter förlossningen.

IMG_4354

Samtidigt; det är så oerhört häftigt att min kropp fortfarande ens klarar av att uppnå fysiska prestationer. Hade det inte varit för att det är skadligt för bäckenbotten så hade jag kunnat springa och hoppa vissa dagar. Så mycket energi finns det fortfarande kvar, vilket jag verkligen inte trott för ett par månader sedan. Jag har full förståelse för att många inte fortsätter att träna när de närmar sig BF för när det är tungt så känns graviditetskilona man gått upp som de dubbla och vem vill lägga till ytterligare belastning då? Men våga ge träningen en chans om du i övrigt mår bra.

Mitt tips är att du ska hitta din dragkrok. Vad får Dig att gå och träna? Vad motiverar Dig? Varför Gör du ens det? Ta inte första bästa tanke som dyker upp nu och håll fast vid den utan fundera verkligen ut anledningar som fungerar när du är som tröttast och känner dig som mest avslagen. För de ska fungera även när du ligger på soffan med två veckor kvar till förlossningen och känner dig som en uppsvälld flodhäst. Och när du tar dig dit så strunta i alla blickar (för folk tittar när man springer runt med en kalaskula på magen) och bara gör det du känner att du mår bra av.

Själv är jag väldigt stolt varje gång jag tar mig till gymmet just nu. För orkar man när man väger 17 kilo extra, bär på ett växande barn, har halsbränna, nästäppa och trötta, hängande ögonlock då är det en enorm prestation att ens orka sin egen kroppsvikt i en knäböj. Då känner jag mig som den starkaste i gymmet.

Låttips för trötta dagar:

Just idag är jag starkKenta

Fungerar varje gång 🙂

Kroppsfixering som gravid

Det handlar mycket om graviditet på min blogg och mest på min Instagram PT-Viktoria just nu. Det är kanske inte så konstigt med 3 veckor kvar till det beräknade datumet. I huvudet på mig snurrar frågorna konstant; Hur? Vad? NÄR? Jag vet ingenting om det som snart kommer att ske, jag vet ju inte ens vad det blir för kön. Kontrollen ligger helt utanför vad jag kan styra just nu, det enda jag kan kontrollera är förberedelserna inför ankomsten. Men det är ju inte heller någon lätt uppgift, vad är det för förberedelser som måste göras? Har jag hunnit tänka på allt? Nej, förmodligen inte men nu lämnar jag frågekarusellen i min hjärna och tänkte fokusera på ett nytt ämne: Kroppsfixeringen för gravida.

IMG_4239

Som gravid går man upp i vikt. Det är ofrånkomligt. Bebisen väger, moderkakan väger, man drar på sig extra vätska och lägger på sig extra fett. Det där sista är den stora skräcken för många. Även för mig. Man vill ju inte lägga på sig flera kilo fett som man sedan måste kämpa med i flera år för att gå ner igen – om man ens gör det?! Paradoxalt nog finns det de som ser graviditeten som en tid att unna sig extra av allt det goda. Att äta kakor och godis varje dag är helt okej, man går ju ändå upp i vikt.

Jag tyckte att viktuppgången var som värst i början, i tredje månaden hade jag redan ökat 5 kg i vikt och funderade över vart det här skulle sluta? Men den kraftiga viktökningen lugnade sig rätt så snabbt och i samband med att jag kunde känna barnets sparkar flyttades fokus från utseende till att skapa en välmående människa.

Det är däremot inte så enkelt att bara skaka av sig känslan av att bli alltmer svullen samtidigt som kläderna börjar sitta allt tightare. Lägg då till att min kropp aldrig har varit mer högaktuell än just nu på grund av den putande kulan mitt på kroppen. Den gör att min aptit och kroppsform är det ständiga samtalsämnet på folks läppar. Ofta är det harmlösa kommentarer som ”Vad stor/liten du är”, ”Säker på att det inte är tvillingar?”, ”Är det inte dags snart?” ”Har du fått bristningar?”. Jag skriver harmlösa för att det är vad jag tror att det är, jag har ju själv sagt liknande kommentarer till gravida tidigare och bara sagt det uppskattande. Så jag kanske är extra känslig eller så är jag inte den ende som inte vill höra dagliga kommentarer från kända och framförallt okända om min allt mer växande kropp.

För jag ser ju på sociala medier hur många kvinnor som har som projekt att hålla sig i samma om inte bättre(!) form som tidigare genom att träna som om de inte bär på en växande bebis. Men att träna för att bygga muskler eller förbättra sin kondition (om du redan tränar regelbundet) bör inte vara huvudsyftet enligt mig under en graviditet. Både barnmorskor och utbildade tränare inom området varnar till höger och vänster för att fortsätta springa efter halva graviditeten och att snedbelasta kroppen på grund av den allt mer uppluckrade bäckenbotten. Ändå ser jag ofta tjejer som gör utfallssteg, olika hoppövningar och liknande på bloggar och Instagram. Jag säger inte att alla inte kan göra dessa övningarna trots att de är långt in i graviditeten, undantag finns alltid, men så länge man inte är väldigt säker på att ens kropp klarar detta – varför chansa? Det finns så mycket annat att träna under den här perioden där man istället för att öka skaderisken kan minska den. Valet låter kanske enkelt men det är inte det för alla. De flesta av oss har svårt för förändringar och kanske framförallt när ens kropp går mot den mediala bilden av hur en kvinnokropp ska se ut idag.

Att tycka att det är jobbigt att kroppen förändras under graviditeten är därför okej tycker jag. Man har ju ändå en bild av hur ens kropp ser ut och känns och helt plötsligt förändras den och där finns ingenting man kan göra åt det. Okej, ingenting är lite överdrivet. Du kan försöka äta någorlunda nyttigt och röra på dig så mycket du orkar. Mitt slutliga tips är annars att göra som jag: Tänk att det snart går över och väl då kommer du att ha den finaste ögonstenen som finns på denna jord. Det om något kanske kan vara värt att låna ut sin kropp till? 🙂

Vilken diet passar dig?

shapeimage_2

 

Är det verkligen så svårt att gå ner i vikt? Hade inte du lyckats gå ner några pinnhål på vågen om du verkligen gett dig attan på det? Nej inte särskilt och jo förmodligen, det hade du.

Det svåraste för de allra flesta är nämligen därefter att hålla sin nya vikt. Att fortsätta äta den mindre mängden mat man stoppat i sig under viktminskningsperioden. För ju mindre din kropp väger desto mindre kalorier behöver den. Sedan kan man justera detta genom att röra på sig mer och därigenom kunna äta mer. Allt handlar som bekant om kalorier in och kalorier ut. Om du sedan äter lchf, paleo-kost, 5:2, juicedetoxar mm spelar ingen som helst roll i det långa loppet.

Däremot kan det finnas andra anledningar till varför man vill hålla sig till en viss diet. Just den typen av kost kanske gör att man knappt tänker på att man går på en diet eller så behöver man ramar och regler att hålla sig inom.

En fördel med ex LCHF kan för en väldigt överviktig person vara att vänja sig vid att äta mindre portioner för att sedan när man går över till att äta sin vanliga mat igen tycka att den mindre mängden mat på tallriken nu är normal. Dieten innebär att man utesluter kolhydraterna i så stor mån som möjligt och äter väldigt protein- och fettrik mat vilket ger en större mättnadskänsla upplever många. På så vis lurar man hjärnan men personligen tror inte jag på att ändra sin kost för en kortare period. Kroppen är inte dummare än att hjärnan vet precis vad du sysslar med och jobbar hela tiden för att motarbeta dig. Äter du mindre, höjs aptithormonet och du kommer att få ett sug efter den mat som är energitätast; nämligen all skräpmat som är fullproppad med den fantastiska kombinationen fett och socker. Risken är därför stor att när du väl har gått ner dina kilon och börjar äta av den vanliga maten igen så smyger sig kilona tillbaka och efter något år så är du tillbaka på ruta ett igen. För du orkar inte kämpa mot kroppen som pumpar ut aptithormoner på löpande band. Detta är anledningen till varför en diet ofta bara fungerar kortsiktigt.

Är man däremot beredd på att äta på ett visst sätt för resten av sitt liv tycker jag att man ska fundera över vissa frågor innan man sätter igång så att allt inte är bortkastat i slutänden för att man inte lyckades följa den när man stöter på motgångar. Känns det okej att alltid tacka nej till fikan på kalaset? Eller be om specialkost när man är bortbjuden? Eller att uppfostra sina barn till att man inte ska äta det ena eller det andra?

Nej, den här trenden att vara rädd för mat är inget jag tror på. Vi måste äta, det kommer vi inte undan och där du och jag lever så serveras all sorts mat utan att vi behöver anstränga oss nämnvärt. Våra hjärnor proppas fulla av skräpmatsreklam hela dagarna och det blir svårt att hela tiden tacka nej, särskilt om man är hungrig.

Mitt råd om du känner att du vill gå ner i vikt och kanske framförallt hålla den vikten senare är att tänka i ett långsiktigt perspektiv. ”Kommer jag att kunna äta såhär resten av livet?”

Kanske behöver du hjälp med en kostplan och kanske ännu mer någon som hela tiden motiverar och peppar dig längs med vägen? Ta professionell hjälp av en personlig tränare eller hälsocoach som du känner förtroende för. Stäm av med den hur du vill att upplägget ska vara, kanske att ni hörs av flera gånger i veckan eller att du vet att du har en trygghet i att du kan ringa personen när sötsuget faller på. Eller hitta någon i din bekantskapskrets som du vet själv har gjort en lång viktresa och lyckats.

Tänk långsiktigt när det kommer till din kostplan men sätt upp delmål på vägen för att resan inte ska kännas oändlig. Lycka till!

 

Läs gärna den här artikeln i Dagens Nyheter:

Den bästa dieten är den du slipper tänka på

 

Bilden ovan tog jag för ett par somrar sedan. Jag minns att jag tyckte att jag var i en helt okej form. Nu tycker jag att det var en grym form, var kom de magrutorna från? Min kost då bestod nämligen av ALLT, verkligen allt. Jag åt mycket kyckling och potatis men även pasta, kött, bröd, jordnötssmör och lite onyttigheter ett par gånger i veckan. Visst tränade jag också en hel del men bortsett från just magrutorna så hade förmodligen formen varit densamma.

 

 

När blev en stillasittande fyraåring normal?

Jag såg precis första avsnittet av Kalle Zackari Wahlströms program Gympaläraren på Svt. Han har blivit en ganska känd träningsprofil de senaste åren efter att ha gjort program som Svett & Etikett och Träna med Kalle. Jag gillar honom skarp för hans enda mål är att få folk att tycka att träning är roligt. I denna programserien vill Kalle ändra folks vanor redan i tonåren genom att få med ungdomarna på skolidrotten. De pratade bland annat om att dagens fyraåringar, ni vet de som aldrig kan sitta still, rör sig för lite. Bara TRE av TIO fyraåringar rör sig tillräcklig enligt WHO, för att deras utveckling ska ske normalt. Hur mycket är då normalt? 60 minuters intensiv rörelse. Utspritt över en hel dag. Det är typ gå lite, springa lite, hoppa lite, klättra lite, krypa lite och så har det gått 60 minuter! Så hur kan det ens vara möjligt? Jag är helt chockad. Vad gör de istället för att leka?

De förmodade stora riskerna med detta, jag skriver förmodade för det är inte är bevisat på inaktiva barn ännu då det inte har existerat i så stor skala hittills, är att dem kan få åldersjukdomar som benskörhet, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ 2 osv redan i medelåldern. Och vet ni, detta är inte barnets fel. De gör som vuxna gör.

Intresset för att röra på sig måste komma från någon som barnet har som förebild. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara föräldern även om det är denne som har störst påverkan. Men om man som förälder vill sitt barns bästa så bör man försöka uppmuntra barnet till så mycket fysisk aktivitet som möjligt om man märker att ens barn hellre vill sitta fram Ipaden eller TV:n.

Så vad ska man göra då? Var med i leken. Intressera dig för att umgås med ditt barn på barns sätt. Lyft, släng, spring och hoppa med ditt barn. Sparka eller kasta boll, spela badminton, lek tafatt, gör en hinderbana ni båda ska ta er igenom eller något annat du kommer på som är roligt. Eller vistas i miljöer där ditt barn får det lätt att leka: på lekplatsen, i skogen, parken och liknande.

Nu låter detta som en pekpinne-text och det är verkligen inte meningen. Jag förstår att det inte är lätt att vara förälder, särskilt inte om man jobbar heltid och kanske har flera barn att ta hand om. Men är man förälder har man också ett ansvar som handlar om att göra det bästa man kan för sina barn, att inte ge upp i första taget bara för att barnet inte vill. Man kommer liksom inte undan för barnet kommer att växa upp och ta med sig sina erfarenheter. Förhoppningsvis vill man som förälder att de erfarenheterna ska vara goda.

 

kids-playing_584_358_70